Duesnyggast

Jag kom nyss hem från ett återbesök hos läkaren. Jag förstår inte vad det är med läkarbesök som får mig så skraj. Det går bra ända tills jag kommer in i deras små rum där jag sitter med hans ögon strirrandes rakt på mig. Fast att det inte är det minsta pinsamt att tala om så känns det ändå skamset på något vis. Det känns som att man inte borde vara där, att man upptar hans tid då han kunde hjälpa någon som har större problem än mig.
Förra gången hade jag en annan läkare, under det besöket kändes det ännu värre, det kändes som att han inte trodde på mig, utan att han trodde att jag satt och ljög. Är det folk som gör som beter sig så, är det därför de måste ha den inställningen? Åker till vårdcentralen med påhittade sjukdomar? Jag kan inte fatta det isåfall, hur man kan utsätta sig för något sånt där frivilligt. Eller så tror man själv att man har en massa sjukdomar fast att man egentligen är frisk, vad är det de kallas nu igen? Hypokondriker va?
Dagens läkare var mycket bättre, det var en ung kille, en ST-läkare. Kanske har han ännu inte råkat ut för en massa bluffmakare som försöker lura till sig mediciner, eller så var han helt enkelt en bättre människa.
Det känns iallafall skönt att ha det gjort. Förhoppningsvis slipper jag åka dit något mer på ett bra tag.