Duesnyggast

Jag kom precis hem ifrån en begravning. Det var fruktansvärt jobbigt. Sa innan att jag var osäker på om jag skulle gråta eller inte, men såfort jag satt mig ner i kyrkbänken så kom tårarna. Allt var så sorgligt. Den vita kistan, alla vackra blommor, de närmast anhöriga på bänken längst fram. Jag försökte hålla tårarna inne till en början, men insåg ganska snart att det var omöjligt. Bredvid mig satt min lillasyster och såfort jag började gråta gjorde hon det med.

Den avlidnes syster höll ett tal, ett jättefint tal. Jag förstår inte hur hon klarade av det. Jag skulle aldrig klara att ställa mig framför alla och åstakomma ett tal i en sådan situation. Jag är alldeles för gråtkänslig.
Jag förstår inte ens hur prästen klarar att stå och predika framför alla människor då jag vet att prästen kände den avlidna.

Men även om det var jättejobbigt så ångrar jag inte för en sekund att jag åkte dit. Känns bra att ha visat sitt deltagande. Kändes bra att krama om de anhöriga efteråt. Jag hoppas bara att jag slipper uppleva något liknade igen.

När vi kom hem gick jag direkt upp på mitt rum och stängde in mig. Tog med mig katten och det  verkade som om han förstod att jag var ledsen. Han la sig bara på mitt bröst och låg sen helt stilla där. Slickade bort några tårar från mina kinder. Fy vad sorgligt livet är ibland.